På fredagen åkte vi upp till härjedalen och vi kom hem idag söndag.

Jag är på pissigt dåligt humör, är ledsen, vet inte vad som kommer hända, jag vet ingenting och jag vet inte vad jag sa göra. Min bästavänn är sjuk och jag kan inget göra. När något sådant händer blir jag riktigt deppig, jag vet inte vad jag ska gör, vart jag ska ta vägen eller något. Jag tänker alltid på det värsta som kan hända, att han dör. Vilket jag egentligen inte tror han kommer behöva göra. Men det är så jag tänker. Att förlora sin bästavänn är inte kul, och jag vill aldrig behöva göra det igen. Men det kommer jag behöva. Jag tänker på den dagen då jag blir tvungen att lämna min bästa vänn för evigt. Det kan vara ikväll, imorgon, om en vecka, om en månad, om några månader, om ett år eller om flera år. Någongång måste jag lämna min bästavänn, men när, det vet ingen.

I torsdags åkte min kompis bästavänn, fina Musse. Det var en tjej som kom till stallet och provred min kompis två bästavänner. Jag visste att antligen Mini eller Musse skulle åka och jag visste även att vem det än skulle bli så skulle jag bli ledsen. Men jag tyckte tjejen valde rätt, hon red Musse mycket bättre. Jag tror Musse kommer trivas superbra, men ändå vill jag att han ska stå i hagen när jag kommer till stallet nästa gång, men så blir det inte..

Fina Musse