Idag åker Franz och hans ägare på ridläger. Det betyder att jag inte får träffa skrutthästen förens tidigast fredag, kanske lördag. Så imorgon åker jag till världens bästa praktikant! Haha jag ska till Emilia, hon praktiserade på Grällsta när jag var där. Gud va jag saknar henne, och det har gått en vecka sen jag såg henne. Aja det ska bli grymt.

Emilia till höger, saknar er alla tjejor!

Såå söt <3

Den förändringen vi har gjort tillsammans har förvånat mig, och även mååånga andra.

Finns ingen bättre än dig, love u <3

Satt på dressyrsadeln för en gångs skull, och usch vad jag hatar dressyrsadlar iallafall Franz dressyrsadel. När jag börjar rida i dressyrsadeln är det helt omöjligt att sittta i den och den är stenhård, men efter typ 20 min tänker man inte på de.

Jag skrittade fram honom länge, mycket tempoväxlingar för att få honom kvick för skänkeln. tillslut släppte han i skritten och gick i en hög stadig form. Sedan började vi med travarbetet, och shit vad fin han var. Steget var luftigt och fint och han behöll en hög form även i den ökade traven (!!!). Jobbade med serpentiner, volter och fyttningar i traven en stund, inte för att träna på det utan för att han var så jävla härlig. Jag kunde verkligen böja och ställa hur jag ville. Sen började vi med galoppen, och på en gång började han och tjafsa. Hoppa studsa kasta med huvudet, sparka bocka. Åh jag vet att han gör det för att han blir glad, men hur kul är det när han kör igång? Efter ett varv på banan i galopp med hans alla konster med mig sittades på ryggen, kämpandes för att få honom att sluta så slutade han iallafall. Jag kan sväga och styra hur jag vill men även om jag bryter av till trav så fortsätter han i traven iställten, knashäst. När han lugnat ner sig började jag arbeta honom i galoppen, han var inte riktigt med så jag fick göra halt, komma fram i galopp, halt, komma fram i galopp, halt ja ni fattar nog. Tillslut kom bakbenen med i även galoppen, och som vanligt, när bakbenen kommer så kommer halsen. Han fick en fin och härlig rund galopp. Så jag valde att sluta där. Jag travade och skrittade av honom.

Älskade hästknas! <3

söt!

Jag saknar Zira och Zazo så otroligt mycket, jag tänker på dem varje dag.

Kiara kommer aldrig någonsin ersätta varken Zira eller Zazo. Dom va mina bästa vänner och dom kommer alltid vara det.

Detta gör jag inte för er skull utan för att jag verkligen behöver skriva av mig.

R.I.P Zira: Det va november 2010 och jag hade sovit hemma hos en kompis. När vi precis hade vaknat sms pappa och skrev att han skulle komma och hämta mig inom en halvtimme. Jag vart super sur när pappa vägrade säga varför han skulle hämta mig. När jag hoppade in i bilen frågade pappa hur jag haft det och jag sa att jag hade haft det bra sen sa pappa det hemska. Linn det har hänt en olycka. Jag vart livrädd, hade en stor klump i halsen och frågade pappa vad som hänt. Zira har blivit påkörd. Jag började gråta så sjukt mycket, och frågade till sist: Lever hon? pappa skakade på huvudet. Ingen förstår hur hemskt det var, INGEN. Jag grät och grät.

I veckor grät jag mig till söms, jag grät i skolan, jag grät tills jag spydde.

R.I.P Zazo: Det va februari 2011 och jag började lugna ner mig efter Zira´s död. Jag hade vart och tränat knät efter det gång på gång hoppat ur led. Pappa kom och hämtade mig, jag såg att nått var fel. Jag frågade och frågade vad det var för fel, men jag fick inget svar. Sedan märkte jag att vi åktet åt fel håll, han var inte påväg hem. Jag visste vart han var påväg, till hans tjejs föräldrar där min hund Zazo bodde för tillfället P.G.A allergi. Jag började gråta och pappa klämde ur sig att hon var sjuk och att hon skulle till sjukhuset två dagar efter. Jag frågade va hon skulle göra där, men jag hade redan förstått. Något var så fel satt det inte gick att rädda henne. Jag och Zazo bodde två nätter hemma hos min mamma. Jag var vaken hela nätterna, kunde inte släppa blicken från hunden. Två dagar senare var det dags. Det visade sig att det benet hon hade haltat lite på som vetrinären sakt var för att hon var stel och fått medicin för, det var cancer. Hon hade även cancer i livmodern. Vi hade kunnat oppererat bort livmodern, men benet det skulle hon fått leva med. Jag hatar att se andra lida. Vi valde att låta henne somna in. När dom gav henne sprutorna och jag viskade i hennes öra att jag älskade henne, det kommer jag äldrig glömma. Hon hade sitt huvud i mitt knä när hon somnade in.

Zira <3

Zazo <3

Jag kommer att älska Kiara, men det betyder inte att jag inte kommer fortsätta älska mina små andra flickor.

Älskade er, älskar er, har alltid älskat er och kommer alltid älska er!

Vila i frid mina fina änglar! <3

Jag har ridit henne några gånger innan och jag bara kunde inte tacka nej när Eleonor frågade om jag kunde hjälpa henne. Ida är ett sto på 173cm vid manken. Alltså lite skillnad från Franz ynkliga 159cm. Jag fick jobba så jädra hårt för att få henne att jobba ihop sig. La ut några bommar samt en upphöjd bom för att få henne att koncentrera sig på MIG och inte titta runt på allt annat. Tror hon också tyckte det var jobbig att få jobba, hon var genomblöt i svett när ridpasset var slut. Skrittade henne för hand en lång stund efter passet.

Jag stretchade och masserade henne noga efter så hon skulle slippa träningsvärk, sedan släppte jag ut henne till kompisarna i hagen!

-

Hade ingen bild på Ida, så söt-Franz fick ställa upp istället!

Jag har haft det så underbart bra, aldrig har jag haft så roligt. Jag fick många nya kompisar, alla läger tjejer, ledare och praktikanter. Vi har haft så jävla roligt, när vi skulle hem grät vi, nästan hela gänget i min grupp :( saknar alla så grymt mycket :( vill tillbaka nu, nästa år då jävlar ska alla till samma läger!

Franz hoppade allt jag stryrde på, dock skötte inte jag mig lika bra. Mina skänklar var inte mina bästa vänner, jag et mycket väl att jag måste hålla om hela tiden för att vi ska få ett runt luftigt språng men ändå gör jag det inte. VAD ÄR DET FÖR FEL!? Åh blir så trött på mig själv. Efter att Terese (tränaren) skällt på mig så fixade det sig, men att det är ju inte meningen att någon ska behöva skrika det åt mig för att jag ska göra de. Vi hoppade smala murar, kombinationer, breda murar, räcken, oxrar och gjorde de till massor av linjer och på slutet fick vi hoppa en bana. När vi hoppade bana hade jag skärpt till mig och hade benen med hela tiden! De flesta hindren på banan lång runt 95- 100cm :)

Nu är jag tillbaka, utan några krav alla gamla inlägg är kvar så jag kan gå tillbaka och läsa om jag så skulle vilja!

Jag och Franz har vart med på våran första hoppträning, vilket resulterade en bana på 90cm. Andra träningen hoppade vi studs och pojken hoppade med ryggen så himla fint! Imorgon blir vi med på våran tredje hoppträning. Allt går frammåt just nu, vi hade en liten svacka, men nu är vi tillbaka starkare än någonsin!

Jag har ridit Franz i mer en ett år nu, och det är inte förens ungefär en månad tillbaka som jag började hitta knapparna på riktigt. Franz litar på mig mer nu och om han är rädd och jag ber honom gå förbi det gör han det, vi litar på varandra, det har blivit några avsittningar på vägen men vad gör det?

/llinndrake

Jag kommer dock inte ha några krav på  mig själv att jag MÅSTE blogga, för det måste jag inte, jag ska försöka blogga så mycket som möjligt för min egen del, så jag kan gå tillbaka och kolla framgången. Jag väljer att spara alla gamla inlägg så jag kan gå tillbaka och kolla på även dem.

Så välkommna tillbaka till LLINNDRAKE !